Bild: J. Sundström
När började du med biodling?
Jag tror att det var 1939. Vi bodde strax utanför Kalmar, Törnebyslätt, och farfar hade bin. Pappa och jag hade hjälpt en granne med slungning och hade blivit intresserade av biodling. När farfar frågade om vi ville ha ett samhälle sade vi förstås ja. Jag var 12 år och fick uppdraget att hämta bina av farfar och ta hem dem. Jag cyklade hem cirka 3½ mil med en halmkupa på cykeln och var ganska försiktig när jag cyklade genom Nybro och Trekanten. Tänk om jag hade tappat bina mitt i byn! Vi satte kupan i källaren under natten och sedan förde in dem i en ny trågkupa som Pappa hade snickrat ihop. Sedan dess har jag haft bin, som mest 10-12 samhällen.
Andra minnen?
Under kriget var det en fördel att hålla på med biodling; man fick ju extra sockerranson. Alla hade nordiska bin och de var svåra att handskas med. De var aggressiva och gav ganska lite honung, ungefär 10 kg per samhälle, så man sålde aldrig honung som nu. Efter att ha hållit på själv ett tag insåg jag att jag behövde mer kunskap så jag gick till ett föredrag av en bikonsulent i Ljungbyholm och sedan blev medlem i biodlarföreningen där.
Något särskilt du minns från denna tid?
Vi brukade köra ut våra samhällen till Måleråstrakten senare på sommaren när ljungdraget började. Jag minns en gång när en bekant skulle köra dit med cirka 90 samhällen (inklusive våra) i sin lastbil . Jag vet inte hur det gick till men bilen välte vid Orrefors och alla kupor slängdes ut på vägen. Du kan ana vilket liv det blev då! Vi fick åka dit med skyddskläder och stövlar och hjälpte till. Till slut fick vi ihop allt men det tog hela dagen. Polisen fick stänga av vägen och hela historien stod i Expressen dagen efter. Otroligt nog var det bara 8 av dessa samhällen som blev viselösa på grund av olyckan.
Hur är det idag?
Nu bor jag i lägenhet på stan och har bara 3 samhällen här på Skälby. Det räcker gott och väl.
Bild: A. Creelman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar